27 augusti 2012

Radandet, samlandet, skapandet


Vi har köpt in en hel hög med gamla lampor och lampkupor till butiken. Att få tillgång till en större mängd av liknande saker gör mig alldeles entusiastisk. Det väcker radarlusten, som jag kallar den, jag måste genast få sortera och skapa.

För det är ju så, att en sak kan vara rätt så intetsägande i sig själv men sätter du ihop den tillsammans med något annat eller flera saker, liknande saker, så får du något nytt. Det är ett enkelt sätt att skapa.

Med många barn i huset vill jag inte ta mig tid att sätta mig ner och måla och teckna i timmar, därför använder jag mig av samlandet, sorterandet och radandet som substitut. Det är ett perfekt sätt för mig att tillfredställa den bubblande inneboende kreativiteten.

Någon gång ser jag fram emot att kunna sitta timmar framför en linneduk med oljefärger eller vid ett bord med alla de sorters pennor och låta dem styra. Men tills dess nöjer jag mig med att samla enheter och skapa nya former av enkla objekt. Det kan vara smulorna på köksbordet som radas i ett visst förhållande till hålet i bordet, uppbyggnaden av mina järnklot går att variera i mängder av varianter. Jag kan sysselsätta mig med att rada knappar ihop med bär eller strumporna från torkställningen.

Det är ett sätt att gå in i en annan verklighet, jag kan känna hjärtat slå snabbare och stänga av från omvärlden när jag ser möjlighet till en ny gestaltning. Resan till bilden, den nya skapelsen, om den varar 30 sekunder eller 3 timmar är oväsentligt, det är lusten och känslan jag hänger mig åt, det kan verka knasigt men något jag njuter av och är lycklig över att ha tillgång till.






Till sist en bonusbild. Fyraåringen Bos skapelse, han krävde att Christian skulle fotografera och berättade ivrigt åt mig på kvällen "mamma, du måste blogga om den här bilden." Ärtorna åt han senare upp när saken var dokumenterad.

11 kommentarer:

Viola_T sa...

Vilken fin beskrivning av samlandets skönhet. Alltså inte bara att samla utan även arrangera och planera. Så fint!

Minns min egen installation som litet barn av mossor och lavar arrangerade på en sprucken tegelpanna. Bildens ätliga och förgängliga konstinstallation behagar mej mycket!

Hannasvirrvarr sa...

Fint skrivet och fint radat. Och gulliga, gulliga Bo! :)

CAISA K. sa...

Ah vilket härligt inlägg!
känner igen mig i dina tankar.

Hälsa Bo att hans arrangemang var superfint, skulle bli ett häftigt vykort!
Nu blev jag sugen på ärtor, jag som inte hunnit med nåt grönsaksland i år.

Fin måndag!

Malin sa...

Fin text! Fin Bo! Kanske han för radargenen vidare?

Ann-Sofie sa...

Underbar blogg du gör! Så fin!

Ha en härlig dag!

maria sa...

nämen, nog vet man vem Bo släktas på....hälsa honom att det är super snyggt!

Bos mammas skapelse är också fint och det kommer på en hedrad andra plats ;-)

Mamsell Lufolk sa...

Din talang är helt klart en gåva du inte kunnat ta åt dig själv. Den är rätt och slätt en gåva. Använd den som ett andningshål mellan varven mitt i vardagen, så får du ork att göra också mindre inspirerande måsten.

Och Bo följer efter i spåren. Kul! Hur fint som helst med den ätliga konstellationen.

Och kvisten eran blir så fin, så fin. Nästa sommar sitter vi där nån skön kväll och filosoferar. ;)

kiinnoste sa...

Jag har en bekännelse för dig i min blogg! :)

Sofie sa...

Du e no rooli du:)
Bra och tankeväckande, nya idéer, från en småbarnsmor till en annan.
kram

Elli sa...

Låter ju härligt :D

Ni får gärna kolla in min blogg. Ska flyttahemifrån, till hus i en liten by, och jag delar med mig av min vardag. Den är nystartad så häng kvar för lite roligare inlägg.
http://ellisecho.blogg.se/

Lundagård sa...

Kiinnoste: TACK :-) lyckas tyvärr inte komma in till din blogg via länken... står att profilen inte är tillgänglig.

  © Blogger template Simple n' Sweet by Ourblogtemplates.com 2009

Back to TOP