Med en ny människa i huset så hör det lite till att vi tittar genom barnens fotoalbum och ser vem som liknar vem. Jag plockade också fram mina egna album. Det fanns ju inga digitalkameror på den tiden så bilderna är inte så många men här är några som jag fotograferade av.
När det här fotot togs fanns jag inte, det är min mamma som sitter i fåtöljen, i den lägenhet hon bodde i när hon arbetade på syster Ajas sjukhus i Stockholm, därifrån kommer alltså mitt namn.
Här är min pappa med mina tre söta systrar på kärran. Här var det ungefär ännu tio år kvar tills jag skulle födas.
År nittonhundrasjuttionio föddes jag. Sammetsvagn, gula frottébyxor, brun och vitblommig sovpåse var det som gällde då.
Jag mindes inte att vi hade så färgstarkt kök, svart kakel är rätt så vågat, man lägger märke till andra detaljer nuförtiden! Minns också att mamma har berättat att vi hade gröna gardiner och stormönstrade orange-svart-färgade medaljongtapeter i vardagsrummet. Vår svartröda tapet i hallen minns jag däremot.
Renovering intresserade antagligen redan i barndomen, däremot minns jag att jag ofta strejkade när det kom till diskning och potatisupptagning!
Husen och traktorn i min barndom.
Egnahemshuset byggt på sextiotalet av mamma och pappa, lekstugan och fähuset. Traktorn som jag i ettans växel fick köra från fyra års ålder under höbärgningen ute på åkrarna.
Djuren. Mjukisdjurssamlingen, katterna Måns och Molla och Herefordtjuren Max. Det var många djur som var mina vänner på den tiden. Tjuren Sebastian fick jag rida på och svartvita kossan Elvira stod alltid troget och väntade på skolbussen tillsammans med mig.
Barndomen minns jag som en lång vacker sommar. Vi bodde på landet, hade ett litet jordbruk, mina föräldrar var alltid hemma på gården. Jag byggde kojor, hade hemliga klubbar, gjorde tidningar, lekte mycket utomhus, sydde, pysslade och tyckte det var roligt när storasystrarna var hemma. Jag började dagis först vid 6 års ålder, trivdes inte så bra och längtade hem till de fria lekarna. Det fanns inte många barn i byn men som tur var hade jag en bästis i samma ålder som bodde nära oss och vi lekte nästan dagligen.
Det var på den tiden när det inte fanns datorer, (jo men jag köpte en Commodore 64 i andra hand i tioårs åldern) vi hade fast telefon i huset och lördagsnöjet var att "åka ut och köra och se vart man hamnar". Vi hade 24 km till närmaste tätort och skolresorna från årskurs fem räckte en timme och fyrtiofem minuter varje dag. Bankbil, bokbuss och butiksbil kom med jämna mellanrum till byn. Väldigt sällan, ett par gånger i året besökte jag Jakobstad som barn.
Det var ett bekymmerslöst liv och jag har många fina barndomsminnen. Sen dog min pappa, vi flyttade till stan, jag började konstskola, jag blev kär, vi gifte oss, vi hyrde hus, vi fick barn, vi köpte hus, vi fick barn, vi köpte ett hus till, vi fick två barn till, vi började bygga ett hus, vi startade ett företag och vi flyttade in i vårt hus och fick just ett barn till. Så kan det gå och fortsättning följer!
