Eftersom denna blogg har blivit snyggaste-blogg-nominerad och jag just har läst Kajs och Linns inlägg om yta i bloggvärlden känner jag för att skriva en reflektion kring detta med ytlighet, snygghet, utseende och bloggeri.
Skönheten, det vackra, formerna, färgerna och skapandet är en underbar gåva. Som med alla gåvor kan man välja mellan att använda dem, njuta av dem, kasta bort dem, utveckla dem (dvs. måla om) eller sälja dem på loppis. Alla människor har olika gåvor och läser av andras gåvor på olika sätt, utgående från de livserfarenheter och de egna inneboende förmågor man har. Det som är socker för en kan vara salt för en annan samtidigt som salt kan vara både gott och ont beroende på sammanhang.
Inom mig bor en stark skaparkraft som hela tiden gör sig påmind och kommer till uttryck på flera olika sätt, bland annat här på bloggen. Jag anser ändå inte att min mission i livet är att utåt sett skapa fasadglassiga bilder på leende barn och ett perfekt hem i ett försök att framstå som en lyckad människa. Det är inte det som är lycka. Istället hoppas jag att vår livsstil, inställning, attityd, insida, moral, tanke, och allt sådant på något sätt skall spegla sig en aning i ytan och i bilderna.
Det är naturligtvis inte alltid så lätt. Barnen placerar jag gärna i grupp och klickar massor av bilder för att jag tycker att de är det vackraste som finns och deras åldrar och förehavanden är något jag gärna dokumenterar. Glansbilder kanske någon tycker med en bister min. Men en mamma har svårt att se sig mätt på sina barn.
Förstås finns det också ilska, tårar, fulhet, starka åsikter och trötthet i vår familj. Allt sådant som jag medvetet väljer att inte skriva om och också tror att de flesta förstår, att en blogg sällan visar hela människan. Förstås kan det vara stressande att bara se det goda och inbillas att inga dåliga sidor existerar.
I min bloggbok vill jag ändå att det skall finnas vackra bilder att glädja sig åt. För tillfället ser jag ingen orsak att offentligt hänge mig åt det bedrövliga i livet, lika lite som jag inte heller skulle skriva negativa kommentarer i fotoalbumet.
Sen på ålderdomshemmet, om jag lever så länge, vill jag gärna ligga i sängen med macbooken (eller vad man nu tittar på) och bläddra igenom alla bilder. Då vill jag tacksamt minnas det fina och goda vi har fått vara med om, åtminstone då behöver jag glansbilderna.
Alla bloggar vi med olika syften. För många kan bloggen bli ett bra socialt nätverk och stöd om man befinner sig i en svår livssituation. Andra skriver djupt, reflekterande och mycket beundransvärt, något jag gärna skulle göra men det är inte min största talang. För mig är bloggandet en av många konstformer där jag får utlopp för mitt stora intresse för färg och form, jag vill också inspirera människor till återanvändning och att ta hand om gamla hus.
Inom mig finns en djupare och eftertänksammare sida kopplad till mina innersta tankar, något som också skulle vara roligt att uttrycka i bilder. Som kanske skulle resultera i mera dialog men också i mera arbete. Det skulle bli för tidskrävande i det livsskede vi befinner oss i just nu med småbarn, så nu väljer jag den lättare bloggvägen och satsar i första hand på de glada glansbilderna!
