Den sista sommardimman

Sommaren är slut men i höstrusket får ni ta del av några sensommarbilder från en vacker sommarnatt och en text som jag skrev i samband med bilderna.

Som diset kan den ögonblickligt svalla in, saknaden,
efter att ha visat sig sparsamt eller kanske varit kuvad.
Den kan plötsligt klyva sig fram, göra sprickor, göra klyftor.
Göra sig påmind, riva, driva, dra.
Och den blir så märkbar i sensommarskymningen.
Liksom när fuktig luft möter varm hud.

Att välja bort för något som är viktigare.
Att mista det som var viktigast.
Välja att sakna istället för att leva med anledningen.
Att tiden gick, att tiden går.
Att sakna istället för att längta.
De är många, motiven. De är skiftande.

Låt mig inte bli i, bli kvar, för länge, insnärjd i det dunkla förgörande diset.
Låt mig känna en stund, smaka på tistlarna men lämna dem vajande, vacklande.
Se det goda som taggarna vållat.
Gå, ledas framåt, fånga rörelsen.

Känna tacksamheten växa, plocka det vackra, krama glädjen, som för, som leder, vidare.