Vi har köpt in en hel hög med gamla lampor och lampkupor till butiken. Att få tillgång till en större mängd av liknande saker gör mig alldeles entusiastisk. Det väcker radarlusten, som jag kallar den, jag måste genast få sortera och skapa.
För det är ju så, att en sak kan vara rätt så intetsägande i sig själv men sätter du ihop den tillsammans med något annat eller flera saker, liknande saker, så får du något nytt. Det är ett enkelt sätt att skapa.
Med många barn i huset vill jag inte ta mig tid att sätta mig ner och måla och teckna i timmar, därför använder jag mig av samlandet, sorterandet och radandet som substitut. Det är ett perfekt sätt för mig att tillfredställa den bubblande inneboende kreativiteten.
Någon gång ser jag fram emot att kunna sitta timmar framför en linneduk med oljefärger eller vid ett bord med alla de sorters pennor och låta dem styra. Men tills dess nöjer jag mig med att samla enheter och skapa nya former av enkla objekt. Det kan vara smulorna på köksbordet som radas i ett visst förhållande till hålet i bordet, uppbyggnaden av mina järnklot går att variera i mängder av varianter. Jag kan sysselsätta mig med att rada knappar ihop med bär eller strumporna från torkställningen.
Det är ett sätt att gå in i en annan verklighet, jag kan känna hjärtat slå snabbare och stänga av från omvärlden när jag ser möjlighet till en ny gestaltning. Resan till bilden, den nya skapelsen, om den varar 30 sekunder eller 3 timmar är oväsentligt, det är lusten och känslan jag hänger mig åt, det kan verka knasigt men något jag njuter av och är lycklig över att ha tillgång till.
Till sist en bonusbild. Fyraåringen Bos skapelse, han krävde att Christian skulle fotografera och berättade ivrigt åt mig på kvällen "mamma, du måste blogga om den här bilden." Ärtorna åt han senare upp när saken var dokumenterad.
