Den sista sommardimman

Sommaren är slut men i höstrusket får ni ta del av några sensommarbilder från en vacker sommarnatt och en text som jag skrev i samband med bilderna.

Som diset kan den ögonblickligt svalla in, saknaden,
efter att ha visat sig sparsamt eller kanske varit kuvad.
Den kan plötsligt klyva sig fram, göra sprickor, göra klyftor.
Göra sig påmind, riva, driva, dra.
Och den blir så märkbar i sensommarskymningen.
Liksom när fuktig luft möter varm hud.

Att välja bort för något som är viktigare.
Att mista det som var viktigast.
Välja att sakna istället för att leva med anledningen.
Att tiden gick, att tiden går.
Att sakna istället för att längta.
De är många, motiven. De är skiftande.

Låt mig inte bli i, bli kvar, för länge, insnärjd i det dunkla förgörande diset.
Låt mig känna en stund, smaka på tistlarna men lämna dem vajande, vacklande.
Se det goda som taggarna vållat.
Gå, ledas framåt, fånga rörelsen.

Känna tacksamheten växa, plocka det vackra, krama glädjen, som för, som leder, vidare.

Radandet, samlandet, skapandet

Vi har köpt in en hel hög med gamla lampor och lampkupor till butiken. Att få tillgång till en större mängd av liknande saker gör mig alldeles entusiastisk. Det väcker radarlusten, som jag kallar den, jag måste genast få sortera och skapa.

För det är ju så, att en sak kan vara rätt så intetsägande i sig själv men sätter du ihop den tillsammans med något annat eller flera saker, liknande saker, så får du något nytt. Det är ett enkelt sätt att skapa.

Med många barn i huset vill jag inte ta mig tid att sätta mig ner och måla och teckna i timmar, därför använder jag mig av samlandet, sorterandet och radandet som substitut. Det är ett perfekt sätt för mig att tillfredställa den bubblande inneboende kreativiteten.

Någon gång ser jag fram emot att kunna sitta timmar framför en linneduk med oljefärger eller vid ett bord med alla de sorters pennor och låta dem styra. Men tills dess nöjer jag mig med att samla enheter och skapa nya former av enkla objekt. Det kan vara smulorna på köksbordet som radas i ett visst förhållande till hålet i bordet, uppbyggnaden av mina järnklot går att variera i mängder av varianter. Jag kan sysselsätta mig med att rada knappar ihop med bär eller strumporna från torkställningen.

Det är ett sätt att gå in i en annan verklighet, jag kan känna hjärtat slå snabbare och stänga av från omvärlden när jag ser möjlighet till en ny gestaltning. Resan till bilden, den nya skapelsen, om den varar 30 sekunder eller 3 timmar är oväsentligt, det är lusten och känslan jag hänger mig åt, det kan verka knasigt men något jag njuter av och är lycklig över att ha tillgång till.

Till sist en bonusbild. Fyraåringen Bos skapelse, han krävde att Christian skulle fotografera och berättade ivrigt åt mig på kvällen "mamma, du måste blogga om den här bilden." Ärtorna åt han senare upp när saken var dokumenterad.

Femton år

Han körde motorcykel, jag målade och efter högstadiet började vi i samma skola. Vi blev riktigt goda vänner, vi blev kära.

Vi blev ett par och på den tiden hade vi inga digitalkameror så de flesta bilder från vår tonårstid är konstiga och suddiga. Roliga att titta på och skratta åt, de är så fula (rosa pantern slips) men samtidigt också fina. De här är de tydligaste.

Vi förlovade oss och det här är vårt förlovningsfoto. I dag är det femton år sedan. Femton fina år som jag är så tacksam över. Några hus och fyra underbara barn. År som kanske blev lite annorlunda än vad man i sin naiva ungdomsiver föreställt sig. Svårare på ett sätt, lättare på ett sätt men på alla sätt mycket bättre än jag någonsin hade kunnat tro!

Vila

Vår bästa dator har kraschat vilket har gjort att det har blivit en liten vilopaus från både bildskapande och dataarbete. Som tur är har vi haft all information säkerhetskopierad och imorgon borde vi få en ny hårdskiva.

Ibland kan jag hoppas att hela internet skulle krascha totalt. Det är väldigt skönt att vara offline en lite längre tid än bara några timmar. Men en värld med kapad uppkoppling till det virtuella skulle säkert bli mer kaotisk än man kan tro. Vilken konstig värld denna datastyrda informations- och kommunikationsplats ändå är. Så fantastiskt på många sätt men baksidorna har vi säkert inte sett så mycket av än.

Bilderna är från vår gamla ännu okraschade dator och den enda gemensamma nämnaren är att de är fotograferade i mars för två år sedan.

Julen 2011 och Gott Nytt År!

Vår jul börjar alltid ganska sent i december med pepparkaksbak någon dag innan jul och julgranen klär vi först på julafton.




Granglimt och mat.




Mandeln och russinen hittade jag på köksbordet, bra foder för djuren.




Vi tog i bruk ett nytt rum i huset.




Till julklapp fick pojkarna bland annat en kappsäck full av lego som vi hade köpt i andra hand.




I går träffade vi härliga vänner. Nu har vi också flyttat matbordet till dess rätta plats.











Julhelgen har också varit en tid för eftertanke. Denna jul var det tjugo år sedan min pappa dog, och som tolvåring lärde jag mig att inte ta något för givet. Denna jul, på juldagen lämnade också en närstående jordelivet. Jag är tacksam över allt det goda som de som inte mera finns med oss har gett. Jag är också tacksam över nya dagar och nya möjligheter och önskar er alla ett Gott Nytt År!

Grannbild och glansbild

Eftersom denna blogg har blivit snyggaste-blogg-nominerad och jag just har läst Kajs och Linns inlägg om yta i bloggvärlden känner jag för att skriva en reflektion kring detta med ytlighet, snygghet, utseende och bloggeri.

Skönheten, det vackra, formerna, färgerna och skapandet är en underbar gåva. Som med alla gåvor kan man välja mellan att använda dem, njuta av dem, kasta bort dem, utveckla dem (dvs. måla om) eller sälja dem på loppis. Alla människor har olika gåvor och läser av andras gåvor på olika sätt, utgående från de livserfarenheter och de egna inneboende förmågor man har. Det som är socker för en kan vara salt för en annan samtidigt som salt kan vara både gott och ont beroende på sammanhang.

Inom mig bor en stark skaparkraft som hela tiden gör sig påmind och kommer till uttryck på flera olika sätt, bland annat här på bloggen. Jag anser ändå inte att min mission i livet är att utåt sett skapa fasadglassiga bilder på leende barn och ett perfekt hem i ett försök att framstå som en lyckad människa. Det är inte det som är lycka. Istället hoppas jag att vår livsstil, inställning, attityd, insida, moral, tanke, och allt sådant på något sätt skall spegla sig en aning i ytan och i bilderna.

Det är naturligtvis inte alltid så lätt. Barnen placerar jag gärna i grupp och klickar massor av bilder för att jag tycker att de är det vackraste som finns och deras åldrar och förehavanden är något jag gärna dokumenterar. Glansbilder kanske någon tycker med en bister min. Men en mamma har svårt att se sig mätt på sina barn.

Förstås finns det också ilska, tårar, fulhet, starka åsikter och trötthet i vår familj. Allt sådant som jag medvetet väljer att inte skriva om och också tror att de flesta förstår, att en blogg sällan visar hela människan. Förstås kan det vara stressande att bara se det goda och inbillas att inga dåliga sidor existerar.

I min bloggbok vill jag ändå att det skall finnas vackra bilder att glädja sig åt. För tillfället ser jag ingen orsak att offentligt hänge mig åt det bedrövliga i livet, lika lite som jag inte heller skulle skriva negativa kommentarer i fotoalbumet.

Sen på ålderdomshemmet, om jag lever så länge, vill jag gärna ligga i sängen med macbooken (eller vad man nu tittar på) och bläddra igenom alla bilder. Då vill jag tacksamt minnas det fina och goda vi har fått vara med om, åtminstone då behöver jag glansbilderna.

Alla bloggar vi med olika syften. För många kan bloggen bli ett bra socialt nätverk och stöd om man befinner sig i en svår livssituation. Andra skriver djupt, reflekterande och mycket beundransvärt, något jag gärna skulle göra men det är inte min största talang. För mig är bloggandet en av många konstformer där jag får utlopp för mitt stora intresse för färg och form, jag vill också inspirera människor till återanvändning och att ta hand om gamla hus.

Inom mig finns en djupare och eftertänksammare sida kopplad till mina innersta tankar, något som också skulle vara roligt att uttrycka i bilder. Som kanske skulle resultera i mera dialog men också i mera arbete. Det skulle bli för tidskrävande i det livsskede vi befinner oss i just nu med småbarn, så nu väljer jag den lättare bloggvägen och satsar i första hand på de glada glansbilderna!

Hur har vi råd att leva som vi gör?

Efter artikeln om oss i Hesari ställde en läsare följande fråga:

"Ihanalta kuulostaa... mutta miten ihmeessä kuusihenkisellä perheellä on varaa tällaiseen elämäntyyliin? Pelkkä rakennusprojekti syö varmaan huimasti rahaa."

(På svenska: "Låter härligt, men hur i hela världen har en sexpersoners familj råd med en sådan här livsstil? Bara byggnadsprojektet i sig slukar säkert massor av pengar.")

Svar: Det handlar om val och prioritering, för att ha råd att leva som vi gör har vi valt bort en hel del saker som andra kanske räknar som en självklarhet i en västerländsk livsstil.

Några exempel:

• Sedan vi blev tillsammans (för över 15 år sedan) har vi aldrig sovit på hotell eller varit på en utlandssemester längre än till Sverige.

• Vi köper mycket sällan nya saker och kläder. Behöver vi något tänker vi först om vi kan göra det själv, om inte, söker vi på loppis eller köper på annat sätt i andra hand. De flesta av våra kläder är reainköp, från loppis eller är hemsydda. Tror faktiskt inte vi någon gång köpt ett klädesplagg dyrare än 30 euro.

• Vi har ingen hemmabio anläggning, bara en tjock-tv med billigaste kanalpaket och vi sätter sällan pengar på teknik.

• Vi går inte till frisören, jag rakar håret på pojkarna och Christian klipper mitt.

• Vi har aldrig besökt ett gym eller en kosmetolog. Café-, bio- och krogbesök görs högst 2 gånger/år.

• Vi äger minimalt med sportutrustning.

• Vi köper billig men bra basmat, äter ute med familjen ca 1 gång varannan månad. Köper ofta mat med utgående datum och fryser in, vi röker inte och köper sällan alkohol. Det finns också en hel del onödiga saker som vi inte köper, t.ex. våtservetter, nagellack och liknande.

• Vi har inte villa, båt, husbil eller sittgräsklippare.

• Våra mobiltelefoner är av 39 euros varianten.

• Vi behöver inte köra många långa kilometer till arbetet utan kan gå eller cykla.

• Vi har inte anställt någon att bygga vårt hem och inte köpt ny komplett inredning till alla kvadratmeter med målet att allt skall vara klart inom ett år. Vi har hållit på med vårt hus i åtta år och det är långtifrån klart. Vi bodde sex år med hela familjen på sextio kvadrat. Det får ta sin tid det tar att bygga, fast tio år till, vi bygger vartefter vi har råd och använder mycket återvunnet material.

Skulle vi göra/köpa allt det uppräknade här ovan skulle vi säkert behöva några tusen till i månaden, båda arbeta minst 80 timmar i veckan med ett arbete som ger mer betalt än det vi håller på med idag och ha barnen i heltidsdagis.

Det har aldrig varit en lockande livsstil för oss och vi har istället valt att bygga upp vår egen arbetsplats kring det vi ändå skulle syssla med för att finnas nära till hands för barnen och delvis kunna arbeta hemifrån och bestämma våra arbetstider.

Det betyder inte att det är lätt och lite arbete att vara företagare med den livsstil vi har. Vi arbetar ändå säkert 80 timmar i veckan, men det känns inte alltid som arbete när man håller på med det man trivs med. Våra val betyder inte heller att vi inte vill göra något av det listade här ovan, det är bara sådant som vi valt att avstå från för tillfället för att kunna välja sådant som känns viktigare för oss just nu. All respekt till de som prioriterar annorlunda än oss, huvudsaken är att man vet vad man prioriterar, varför och att man verkligen vill prioritera det.

En av sönerna frågade en gång, "mamma, är vi fattiga? I kortfattad version svarade jag; vi har inte mycket pengar, men vi har så mycket annat som är mera värdefullt och rikt för oss än pengar. Klyschigt, men sant, och det är något vi är väldigt tacksamma över.